Ett brev till mina barn.

Hej, mina barn, var Ni än befinner Er.

Så ser jag, att den dotter jag en gång haft och som på så många vis mig visat att hon inte längre dotter är, i råd från klarljus känt så har mig på 'Facebook' avlägsnat från sina vänners skara.

Mest bara i min egen lilla värld, där enligt hörsägen bara jag får rum finns denna lilla Facebook, och fylld den är med diverse märkliga skapnader likaså. Ja, mest jag själv här påstås finnas, och så den 'Fadern' från ovan, för vilken Harry (Latva) har fått vara mänsklig bild.

Ja, och så den del av mig, 'Lars', som ännu 'högre upp' eller 'längre ned' sig befinner, och som för människas del till sin största gestalt, för denna jord är 'allt som finns'. Ja, och så moder Maria, förstås, för oss katoliker. Ja, och en del andra kvinnobilder likaså, i Indien och på andra ställen. Men, Brahma, Vishnu och Shiva fick nog för oss hinduer ses som mera man än kvinna.

Och Kali, den som allra mest förstör, blev kvinna?

Ja, märkligt kan det synas, när kvinna också givits vara bild av den som mera vårdar än man har lust att göra, eller kan göra. För, där Shiva förstör och skapar förnyelse, gör Kali inget annat än att ta bort allt liv som finns.

Och det gör hon, då hon inte vill se flera av hennes människobarn här bli plågade!


In till 'Lars' lilla egna värld det lades bilder av människoskapnader, men bilder utan något eget liv. Bilder som på sådant vis upträdde, och det uthålligt och på väldigt många vis för 'Lars' visades och det uthålligt och systematiskt, att de människor som i dessa 'bilder' skall finnas, faktiskt inte fanns.

Jo, som 'androider' finns dom!

Så, inget annat än som 'tomma bilder' skapade från 'Fadern' ovan här. Ja, 'alltsomfinns' viskar i  mitt öra, att 'Lars värld' inte har samband med någon annan värld som här skapas, så varför inte kalla den för placerad liksom 'ovanför', eller varför inte 'härunder', detta anspelande på den atmosfär av helvete, svavel, lögner och svinaktiga beteenden vilka 'Lars' givits och ges att beskåda.

För någon sådan värld som denna har han aldrig tidigare sett. Men 'dåliga världar' där allt för honom fick gå åt alldeles fel håll och det vad han än gjorde, sådana världar har han fått beskåda, och det under nästan hela sitt rätt så långa liv.

https://www.youtube.com/watch?v=4x_JphfjSM0&feature=youtu.be


Med mitt sätt att tänka, säger 'Lars', har jag tyckt det vara det enda sätt att fungera med min omgivning, att när så behövs, 'signalera'.

Ja, 'signalera'.

Och de jag känner mig i behov av att signalera till, är de skapnader - människor - i min omgivning, med vilka jag på olika vis har relationer. Och bland dessa människobarn, 'Lars' mera känsla har (ja, kanske tyvärr) för de han länge känt, och de han ansett sig ha ansvar för. Och i denna skara står hans egna barn, i särskilt ljus.

Nå, så kan det kanske anses som 'grymt' eller snarare som 'ondska', att dessa barn från honom ta, säger dende som här och överallt 'alltsomfinnsoch allt annat som här finns, och det oavsett om vi ser saker liksom lite grann från ovan' eller lite granna liksom underifrån, såsom Lucifer och djävlar gör', är.

Ja, det känner 'Lars' till, det där med Orfeus som till underjorld trädde ned, att söka Eurydike. Men, någon Eurydike finns här inte och söks inte heller, i den version av underjord 'Fadern, och allt annat som här finns, och där, härunder och liksom ovanpå, och det också utanför allt vad människoskapnad, jordar, träd, gräs, stenar och djur angår, och en hel del till som aldrig gick att inom mänsklig ram och sätt att se saker och ting, vara möjligt att beskriva', till sitt lilla 'Lars'-barn givit.

För det var inte meningen.

För mening var och är, att 'Lars' skall ges tillfälle bättre förstå, hur denna värld fungerar, den värld av så mycket mörker, oförstånd och ondska, som av vissa kallats 'ensam liten blå pärla i oändlig rymd'. Ja, och där ingenting annat gavs tillåtelse av mig, att visa sig. Så, en ensam liten blå pärla passar rätt så bra. För, ensamhet vill ingen ha, som ensamhet lärt känna. Så varför inte, på vis jag alltid gör, lära mina stackars barn att bättre förstå att inte lämna någon ensam, än genom att på alla tänkbara sätt och ganska många till, dem själva utsätta för samma ensamhet. Ja, och i olika situationer, olika liv, och genom att inte tillåtas vara tillsammans med dem, de av mig givits att känna tillgivenhet och värme till.

Så, här fick 'Lars' egna barn, i den bok som här skrivs, en alldeles speciell roll. För, vi brukar ofta göra så, 'härovanifrån', att vi mördar föräldrars barn i trafikolyckor och drunkning, genom tidig cancer, genom synbarligen meningslöst mördande av lokala rövarband. Ja, eller varför inte svält. En förälder som får betrakta sitt eget barn långsamt svälta ihjäl, tillåts ju tänka en del under tiden.

Nej, tyvärr blir tänkandet inte tillräckligt bra, ändå. För många föräldrar fungerar så, gentemot sina egna barn, att de själva hellre svälter sig, än ser sina barn svälta. Så, då fick de lära sig omtanke, då? Nej, tyvärr inte tillräckligt, för tanke och logik och även känsla själv grumlas alldeles för mycket hos människa, när denne svultit tillräckligt länge. Så, den ser inte tillräckligt klart, och lär sig inte tillräckligt mycket.

https://www.youtube.com/watch?v=gKmw6xT2WjU


Så, därför blir 'vi' - jag och mina änglabänglar - tvungna att göra 
om det rätt så många gånger. Ja, rätt så mänga barn har vi tvingats i förtid på olika både hemska och mindre hemska vis ta livet av, innan tillräckligt 'stopp' inom människa lagts, att andra än sig själv lika väl behandla, som den ville bli behandlad själv.

Och det tyckte vi bra om.
Ja, på sätt och vis.

För människa blev allt medan misshandeln pågick, allt vackrare.
Den lärde sig bättre förstå, och det med både känsla och tanke.   


Så, ett litet kokboksrecept för bättre relationer.

a. Behandla Din nästa så som Du själv vill bli behandlad.

b. Och detta innebär att 'se efter' den bild, det avtryck, Du ger, och det med avseende på både insida och utsida.

Den bild min insida ger till omgivning, har att göra med mitt sätt att sköta om den. Artighet skadar sällan någon, så länge den inte missfärgas av ironi, eller  annan vilja att skada. Ärlighet skadar inte heller, åtminstone inte mera än motsatsen, lögn. Vilja till samtal - pratsamhet, önskan om utbyte av tankar, att ge och ta emot närhet - skadar inte heller, inte så länge pratsamheten sköts med omdöme. Nej, jag förstår också, att inte alla människor alltid vill prata. Ja, jag förstår, att människor vill ha en 'egen domän', ett område som respekteras ska, och ett område dit man inte träder utan att ha inbjudan.

Den bild min insida ger omgivning, har också att göra med 'signaler'. Om jag visar missnöje, ifrågasätter, kritiserar, så är det alltid (för 'Lars') baserat på önskan att ge sin omgivning en chans till. Ja, när jag gör så, det innebär aldrig ett fördömande. Den människa som tar emot kritik och ifrågasättanden med öppet öra och vilja till att se sin egen bild i spegel - så som den är - får genom signaler som skorrar illa ett memento, att de blickar den till egen spegel fäst kanske var försedda med skygglappar.

Ja, eller så hade jag fel, i min kritik. Och då klarar jag av att säga det. Ja, så länge jag det bara förstår, att fel jag hade och gjorde. Men, det gör inte alla. Nej, det gör inte alla. Men, jag talar i detta brev om hur jag, 'Lars', fungerar.

Nej, 'Lars' är hellre tyst, han liksom många andra, så länge det gick att tyst vara. Men där de som bättre förstod att inte andra ge en chans till och hellre sig vände bort, 'Lars' blev i stället otrevlig nog att för medmänniska ändå tala om, exakt på vilket vis den allvarligt fel sig betedde. Och så väntade han sig, att den som på sådant nesligt vis tvingats med ansikte ned i leran, inte skulle vilja 'ge igen'. För, när 'Lars' sagt till, han glömde bort att han gjort det. Han glömde bort allt som skett. Nej, för det gjorde jag inte. Men, jag kan inte komma ihåg, att min nästa skall ha genom min 'skorrande signal' ha blivit utsatt för misshandel. Jag ser det så, att den som så sig själv förstört, är på visst sätt på väg att dö. Så, jag vill böja mig ned, och hjälpa denne att gå mera upprätt. Och jag glömmer inte bort att se efter, om önskan att korrigera, hjälpa, ger effekt.

Ja, 'Lars' förstod aldrig, att den vilja han så hade att ge dem han sig brydde om en chans till, chans till korrigering, hos dem kunde skapa vilja att ge igen och ledsenhet. Jo, ledsenheten kände jag nog igen, för den kände jag själv, och möjligen lika mycket, eller mera. Den tid av otrevligt tillrättaläggande som 'Lars' och den han sig ville hjälpa, tillsammans tvingades igenom, önskade i övrigt inte i 'Lars' sinne stanna.  Nej, den ville glömmas bort. För, 'Lars' anser, att alla gör fel, ibland, och alla behöver också hjälp, ibland. Och ibland gör hjälpen ont. Men den behövs, ändå, för annars dör han eller hon, på sätt att den blir så liten, att den inte passar till den bild i spegeln, som den borde ha. Ja, alla gör fel. Ja, det är ibland nödvändigt att säga till. Ja, för denna väns eget bästa, men också för att det då blir möjligt, att för dem båda fortsätta umgås.

Så, det ansåg 'Lars' vara bättre, än att i stället i tystnad 'vända sig bort'. I stället för att välja att inte ha mera att göra med just den människan, hellre ge signal, om än signalen gjorde ont, och det i oss båda.

Och det tycker 'Lars' fortfarande.

Men, hur klarar han själv av sådan korrigering, från sin omgivning?
Han försöker, så gott han kan. Och det räcker till, ibland.

Och kostnaden för fjärmande fanns annars ändå, så vem blir väl mera skadad, av att ges en chans till att 'bättra sig'?

Ja, det är alltid värt att fundera över, hur och när och var det kanske kan vara bättre, att inte ge flera chanser. För, korrigeringar av det slag vi här talar om görs av nödvändighet så tydliga, att de på kort sikt ofta mera skadar. 

Men, bara på rätt så mycket kort sikt.
Aldrig på lång sikt.

Nej, förhoppningsvis inte. För hos 'Lars' finns ingen vilja att skada. 'Lars' vägrar skada. Och det förstås ofta, det känns vad man menar och hur mycket man egentligen bryr sig om, i den man talar med. Det fanns en gång i tiden en röst på radion, jag gav namnet 'Liz Asklund'. Och 'Liz' blir ju uttytt 'lizard' eller sagt på svenska, ödla. Och en asklund vet ju alla vad det är. Så skojade jag med 'Lars', och lät 'Liz' i olika samtal både klokt och mänskligt och med värme och förståelse, ge andra råd till bot och bättring. Och 'Liz' blev ibland så varm och omtänksam, att 'Lars' funderade över, om den som för sådan värme utsattes, inte riskerade att helt 'kokas sönder'.

Ja, Liz var nog motsatsen till asklund eller ödla.

Nå, hon blev ibland rätt så mycket av förståelse och värme, 'Liz. Men, 'Lars' tyckte om henne, och lärde sig kanske litet mera betydelsen av att förklara det man gör, och varför. För det gjorde alltid 'Liz', och med alldeles ovanligt lagom många ord.

Och 'Lars' kände att han också riskerade bli alldeles för tjatig, med all förståelse, tjat och mera tjat. Så gav sig 'Lars' i egen tanke namnet 'Liz Asklund', och det med någon idé om att det kanske kunde hjälpa, när och om han blev för omtänksam, med onödigt många ord av samma slag redovisade olika skäl för de han brydde sig om, till varför de mådde dåligt. Ja, eller när han fann sig tvungen söka 'korrigera', vilket inte gjordes med annat än mycket stor motvilja, och minst lika stor tydlighet. Ja, och som det också ibland tycktes, rätt så stor grymhet.

Men, är det bättre att förvandla en relation till aska, till något som inte längre finns, än att 'koka' sin medmänniska i olja?

Tja, vem vet.

Jag vet.

Men 'Lars' gör det inte, tillräckligt, ännu.
Men, han vet det mera, än många gör!

Kram, kram, oss vandaler och stympare emellan!

Vem det är som 'lär sig'.

Ja, vem är det som lär sig, vem är det som lär 'oss', att bli mera och bättre, mindre förstörande och mycket mindre störande, och  - i vidare mening sagt - också mera 'förförande'?

Jag ger 'Lars' en massa olika bilder och indikationer på, att det jag honom så många gånger sagt, faktiskt så sig förhåller. Den del av mig jag kallar 'Davidgruppen', är faktiskt den som närmast ansvarar för det som händer 'Lars', i Nykvarn med omnejd.

Så, son skall korrigera fader?
Och det också, när fader inte gör fel.

Son skall så lära fader att gå med klokare steg, och son skall med mycket hård hand, ja alldeles ovanligt mycket hård, sin fader som redan tagit rätt så många steg från den misshandels väg, som till män i dessa världar som så ser ut som denna jord, alltför ofta lades, visa att det han gjorde, han ändå inte kunde ha baserat på att han förstod.

Så, därför skall det ha blivit lagd en grupp 'änglaskapnader' som enligt vad jag säger till 'Lars' motsvarar ca. 130 000 stycken intelligenser - ordet använt i sin mycket vida mening som vi människor på denna jord ännu inte förstått mera än till ca. en tredjedel, ungefär - med antalet mätt såsom motsvarande det antal det skulle vara, om vi antog att alla dessa delar av denna 'Davidgrupp' befann sig i 2:a densitet. 

Ja, den densitet där vi fortfarande mördar och ljuger för varandra, och ännu inte insett att vi själva är det enda vi har.

Att vi själva är det enda vi har, att ta hand om.

Och Davidgruppen fick namnet Davidgruppen, då jag gjort 'Lars' son 'David' till bild av denna grupp som skapar 'Lars' värld - den 'värld' som är allt 'Lars' upplever och någonsin ges möjlighet att uppleva. Ja, så vill jag göra 'David' till 'bild' av den 'Davidgrupp', som så grundläggande plågat och fortsätter plåga honom.

Grundläggande? 

Men, det är nog rätt så många, enligt vad som sägs, som plågade blir både hit och dit och fram och tillbaka. Ja, så kan det nog vara. Men, ibland gör 'vi' särskilda ansträngningar. Så ger jag, som 'allting fortfarande är', och som om jag har lust låter mig representeras av något som någon del av 'Davidgruppen' 'spelar upp' - 'projicerar' - till ('på') annan del av samma 'Davidgrupp', den del som 'läser och upplever'. Ja, denna 'Davidgrupp' skall så ha givits till uppgift att 'Lars' med omsorg och tydlighet, och rätt så noggrant, plåga. 

'Davidgruppen' anges till 'Lars', som fotnot nämnt,  vara till sin 'storlek' något större än den minsta storlek på gruppering av 'intelligens' (i vidaste bemärkelse), vi ovan här brukar anta, när vi skapar världar.

Ja, en av de minsta storlekar på 'änglagestaltningar' vi brukar ha, i våra 'större lekar'. Men 'vi' har också 'smålekar' där vi bygger oss till mycket små 'grupper' av oss själva, att av varandra lära oss, hur man skapar världar. Ja, en skola och lek vi ibland och rätt så ofta håller oss med, här ovan ocheller under. Och 'Lars värld' byggs inte (just nu) av någon grupp motsvarande 'Davidgruppens' storlek. För, det behövs inte. Det räcker oftast att använda ca femtio. Och sparsamma är vi, detta då get ger bättre nytta för alla. Ja, som många och i många olika levda liv lärt sig förstå, så är vi både härovan och härunder och även under där både sparsamma och alldeles ovanligt vanligt (härovan) ekonomiskt effektiva. Detta då sådan effektivitet (efficient, not effective) ger oss möjlighet att skapa ännu mera upplevelse, ännu flera världar för 'mig' och 'oss' att ännu mera uppleva.

Nej, jag har aldrig funnits som annat än 'grupp', jag som allting är, om så sett från härovan eller allra längst ned, 'därunder'. Himmel och helvete är alltid 'samma sak'. Ja 'jag', just jag och vi, och 'Fadern', 'Moder Maria', 'Dan' och 'Halvdan' människa och djur. Ja, och så 'Allah', som alla är och av så många inom islam alltid ville nämnas först. Så, det får vi komma ihåg, nästa gång om det blir någon. Ja, och så 'Modern' därtill, och så 'Sonen' och 'Dottern' och 'Helig Ande' likaså, och av en väldig massa olika sorter. 

Och många olika slag av slag och sparkar och kramar och gudomliga uppenbarelser och figurer och alla med 'särskilt uppdrag', det är vad 'Helig Ande' är. 'Vi' härunder och ovan' bestämde oss för, att låta någon del av de vi är ha hand om att för oss andra visa, någon del av det vi 'ovanhär' ser som alldeles extra viktigt att lära sig och oss.

Det blir ett svårt och tråkigt språk det här, att läsa. 'Vi Härovan och därunder' är så ett annat (i sammanhanget alldeles för kort) ord för 'mig', helt enkelt. För det är Du själv, som till någon del både skapar och tar emot den 'film' av gudomlig klokskap Du själv upplever, och i Ditt eget liv.

Vem det är som lär mig.

'Under' eller 'bakom' alltihopa, ja alla oss som på dessa jordar lever, går och andas, finns någon form av mindre delar av 'mig och oss själva' som allting alltid är. Det är dessa mindre delar av 'alltsomfinns', som i ett hörn skapar allt vi här både ser och är, upplever och känner. Ja, och som i ett annat hörn av 'samma vijag' 'tar emot filmen'.

Ja, precis så fungerar det.

Och 'vi' gör det med ett rätt så noggrant utvecklat eget 'språk', som inte liknar varken tal eller ljus, beröring eller något annat sinne. Ja, inget annat än 'ren intelligens' - ja, som vanligt i så vid bemärkelse att ordet intelligens både leder fel, och inte särskilt passar in. Varför inte kalla den 'vijag' (som fortfarande är allt som någonsin finns) för 'Genergi'. Inget vackert ord, men det beskriver en del, och förhoppningsvis korrekt. Energi är jag inte, inte i den form jag till människa skapar och ger. 'G' är jag, på sätt att just 'G' är den bästa bokstav vi har, att beskriva 'bry sig om'. Ja, när vi skriver stora 'G' börjar vi ovanifrån och utifrån, där bokstaven sedan fylls ut, inått. Så, med 'G' till hjälp, vi lär oss att se efter inuti oss själva. Vi lär oss att se om, att sköta om, att se efter att allt var som det skulle, där inuti också den andra 'mig själv', som finns inuti Din granne. 

Så, en viss form av energi, styrd av vilja och förmåga att bry sig om. Ja, jag är nog den som styr ändå, även om behov av makt bortfaller, när man själv är allt som är. Och bryr oss om mig själv, det ser jag gärna att vi gör.

Genergi.
Det var ett ovanligt fult, ord.
Nej, och nej, igen.
För vi kräver, vill alltid ha, behöver - 

Skönhet.

https://www.youtube.com/watch?v=UEIAPvz6HeI


Ja, ibland gör saker ont. Och varför den här inte alltför välsjungande kvinnorösten gör ont i 'Lars', det tänker han förmodligen inte berätta.

https://www.youtube.com/watch?v=iQG0c5rOtYw


Ja, ungefär så fungerar vijag, och det gör jag alltid, och vi.

Trägen vinner.


Ja, jag som är vijag kan och känner redan allt, så varför skulle jag vilja lära mina mindre delar av dem jag är, användande genvägar? Varför skulle vijag 'utifrån' (eller inifrån) ändra människas eller annans genuppsättning, med ökad kunskap, begåvning och förståelse, samt (inte minst) ökad förmåga till upplevande till resultat?

Men det gör vi, ändå.

Och den del som blev kvar, fick vi allt lära oss själva.

Ja, genom att lära oss förstå, både ett och annat. Och när vi förstått det tillräckligt, det tilläts prägla vår RNA. Och när RNA blivit tillräckligt 'många', det alltid uppträder en 'spontan' genförändring. 

Vi ges ny DNA.

Och det tar alltid tid.

Ja.

Och vijag som så ofta pekat på att ingenting för 'Lars' berättats, om hur vijag egentligen ser ut, utanför alla filmer och skapnader och liv och jordar och en hel del annat som inte behöver berättas on ännu, detta då det är helt okänt och så okänt att människa inte har förutsättningar, ännu, att kunna relatera till det, vijag pekar ändå på, att 'minions' på något vis liknar det vi är, utanför sådana filmer.

För vi ser inte ut som människor, vi änglabänglagestaltningar som hjälper vijag att skapa alla dessa filmer?

Nej, vi gör inte det.
Vi syns inte.
Jo, om vill vill det, så gör vi det.
Men, det vill vi oftast, inte?

Jo, det vill vi.

Men, det kan vi inte, på sådan jord som här byggdes.
För det motverkade det resutat som ville has, och skulle
därmed också öka den plåga som krävdes, att nå ända fram.
Och det ville vi inte, åtminstone inte vi 'ovan här'.

Hur skall vijag då vilja beskriva att vi ser ut, när vi är 'minions'? Ja, minions som redan lärt sig, rätt så mycket. Tja, vi har ingen form, men vi har en form av energi. Vi kan alla skapa 'varseblivning', på ungefär sådant vis som redan här beskrivits. En del av 'minion' bygger en film, som sedan 'projiceras' på en annan del av samma minion. Ja, eller någon annan minion? Nej, vi gör det alltid inom 'samma minion'. Det fungerar bättre så.

Ordet 'minion' består av minst två ord, 'min' och 'ion'. Och 'min' vet alla vad det är, och 'ion' är rena grekiskan för 'laddning'. Så, en 'minion' är mycket 'min' - tar ansvar - och är dessutom rätt så 'laddad'. Men inte med det människa ser och som vi kallar 'energi'. Nej, inte elektricitet, för det är något vi skapat, för oss själva som människa att ha nytta av. Men, ett slag av 'laddning' är det. Och vijag låter 'Lars' skriva fel här, hela tiden. Han får skriva 'Mem' i stället för 'men'. Och 'Mem' är just det utlopp för Göta kanal till Östersjön, som 'Lars' själv besökte förra sommaren, per cykel.

Jaha.

Så skall 'Mem' ha någonting att betyda.

Och det har att göra med hur vi ser ut och skapar oss, 
som 'Minions'.

Och 'Lars' börjar tröttna på den skola detta brev, avsett att vara tillrättaläggande, förvandlas till.

Och om vijag fortsätter att retas, irritera 'Lars' ännu mera, så kommer 'Lars' snart att upphöra att ha intresse, för hur vijag eller minions gestaltar sig. För, så bygger jag (vijag) honom. Och, det vet han om och blir smått desperat över. för, hur skall det kännas för människa, när den ges kunskap om, att den egentligen bara är en repris, som lever i repris, på det jag redan tänkt och känt. Utan frihet, men med mål som upplevs som uppsatta av en själv, men som egen kännedom talar om, är i förväg in i minsta detalj uttänkt, genomgången och godkänd för utsändning på lämplig 'TV-kanal'.

Det känns inte bra.

Vem vill leva som i detalj programmerad karbonkopia till ett original som skapades i huvudet på 'en gammal gubbe'? Ja, vijag har ibland sagt så till 'Lars', att man kan se mig, vijag, så. Ja, och som dennes vackra dotter, likaså. I huvudet på henne.

Leva så, vill ingen.
Så, så har vi inte gjort oss. 

Vi fungerar (nästan alltid) utifrån en form av 'osäkerhet, möjlighet och risk', som vi alla tycker mycket om, att den finns. För den gör oss till någonting helt annat, än karbonkopior. Ja, det är ju bra, det. Men, nu skulle vi litet mera utreda, hur 'minions' egentligen ter sig.

Så, låt oss göra det.

'Minions', och även vijag själv, 'byggs' inte.

Men, det gör de, åtminstone 'minions', ty det tycker sig 'Lars' känna till, att nya 'minions' skapas, då och då. Vi växer? Det vet 'Lars' inte om vi gör. Vi kanske omgrupperar, vem vet? Men, processen där det görs, har av mig beskrivits så, att 'jag' som ensam är allting, högst uppe under utanför och inuti allting, har en 'karta' av något slag, med hjälp av vilken jag vet, exakt vilka former av 'oss' vi nästa gång behöver, och detta inklusive hur dessa 'flera vi', enligt 'min' uppfattning bäst skall kunna utvecklas. Ja, det sätts olika 'startpunkter' och vägen till mera kunskap byggs alltid helt unik och individuell. Ja, den byggs alltid helt unik, för 'jag' fungerar så. Vägen blir också, som 'jag' ser det med nödvändighet, ganska så lika, alla oss olika människor emellan.

Så, då fick vi repetera, den allmänna gången för hur vi hittar en unik och lämplig 'startpunkt' för en ny 'minion'. Nu vidare i karbonet.


Vi har alltid funnits?
Nej, det har vi inte.

Så, det finns en 'alltings uppkomst', och ur ingenting?
Nej, det gör det inte.


Och där tog den slut, igen, 'min' vilja att berätta. Ja, vijag har givit 'Lars' att mycket fundera över, hur 'jag' egentligen ser ut. 'Jag' har också givit 'Lars' att kunna bli behärskat förbannad. Och, då jag som vanligt inte vill berätta mera, så fick jag behålla resten för mig själv.


...
  

Förmåga att prata, köra bil, hoppa högt och vackert, på bästa vis lära sig lyssna till och förstå både 'sjutonal', 'tiotonal' och 'tolvtonal' musik, och musik till många många flera tonaliteter än så, likaså. Ja, sådant ger, för sådant är, bättre förmåga att ge och ta och uppfatta, det som skönhet är.

Och för människa blev det sällan mera, än just tolv, olika toner? Samma antal som Iesu hade lärjungar, som det sägs. Ja, just så. Och, bland dessa fanns Iesu själv gömd, som en bland alla andra, en av de tolv? Ja, så var det också. Och den väggmålning - den sista nattvarden' - som Leonardo sägs ha målat, och där det finns tretton deltagande vid bordet, tar också med Iesu 'fru' Madeleine - 'lilla systern Maria'. Ja, så blev det också.

Nej, inte för mycket av kyrka och helig kysk och blekt vitnande halvdöd. Det vill jag inte ha, för jag är också liv. Ja, jag är livet själv i sig, sägs det visst. Ja, och om ingen annan det säger, jag säger det så själv.

Jag är livet självt!

Och därför hängde jag upp en sol, som så blev symbol av det som ger liv till jord. Ja, och sol som ger liv och värme också kan skada och bränna grönska till öken. Så, liv kräver att behöva kunna förstås att hantera.

Och om vi så får vara mycket försiktiga med att i det vi skriver hänga in allt för mycket helighet, den heligheten ändå passar 'vimig', ibland. För till en del av det vi oss bygger, att när vi till det vi ville lära oss nått fram, det ställs också krav på rätt så stor möda, liksom också ofta, förstånd och vilja till försakelse, 'offer'.

Ja, när jag använder mitt 'praktiska öga' vijag kunde kalla det för 'förmåga att priorotera'. Men, det är inte det vijag talar om. Det vijag talar om, är förmågan att ge upp sig själv för andra, det är det vijag bland annat talar om. Ja, och så förmågan att sätta sig själv framför andra.

Förmågan att förstå vilka vi är, och varför vi bygger oss till det vi blir, samma sak? Ja, till en del.


Varför skulle vijag som allting och 'alla vi' och överallt och oftast nästan samtidigt är - för 'jag' är ganska stor - ha intresse av att ge mig själv ett 'särskilt och finare läge', än andra delar av samma 'mig och oss själva'? Ja, jag kanske vill lära mig och oss själva, som människogestalt, någonting. Eller, jag kanske vill ha kul? Ja, det ville jag och vill jag. Jag vill också lära oss och mig själva någonting om ordning, och betydelsen av nogggrannnnnhet. Ja, samt betydelsen av att lära sig att koppla av. Så, det var vad jag gjorde, när jag till min egen lilla skapade värld i Jerusalem vid denna tid gick in, draperad i min egen 'Iesu'-klädnad, som jag för ändamålet skapat.

Den som deltog i den sista nattvarden var inte vijag själv, men den min son jag kallar Iesu. Iesu visste inte om att det var den sista nattvard han skulle ges chans att någonsin få uppleva, när han satt där med sina vänner och sin käresta 'Madeleine'? Jo, det visste Iesu om! Och han visste också om att han skulle få spikar genom händer och fötter, att sedan hängas upp på kors  och där tillbringa alldeles ovanligt många timmar fler vid liv, än vad som annars är möjligt att för människa uppleva, av smärta. 

Det visste han så också om?

Ja, det visste han så också om. Och, som 'Lars' lärt sig till sin hela del förstå, så kan vijag som allting är, ändå ge min son Iesu det han behöver, för att på önskat vis ge denna sista nattvard denne Iesu någonsin skall komma att kunna intaga, en för ändamålet behaglig ton. Ja, det kan jag, och det visste också Iesu om.

Men, han ser inte särskilt glad ut på Leonardos målning, Iesu?
Nej, det gör jag inte.

Jag?

Ja, jag finns fortfarande, som Iesu 'härovan'. Men som den Iesu som där en gång i tid stod och gick, som denne Iesu dog jag på det kors jag själv för ändamålet förberett, och det efter exakt 9 timmar och 42 minuter. Ja, ungefär 7 gånger så lång tid det tog att för mig dö, som det annars skulle ta för människa att göra samma sak.

Ja, det gjorde så ont, att jag efter ett tag kände betydligt mindre av smärtan? Ja, så var det. Det vi då gjorde, var att återuppliva, se till att jag som där var upphängd, inte skulle 'somna av'. Ja, så var det, tyvärr.

Och, det kan vara någonting för 'Lars' att fundera över, säger
jag till min 'far', och med röst som färgad görs, till den av sonen 'David'.


Ja, om 'Lars' son David så valde att aldrig mera till människokostym återvända, 'Lars' vet att han kan det överleva, om det så ändå kommer att ta stor smärta. 'Lars' vet däremot inte, om han har någon lust att överhuvud taget fortsätta att ta flera steg i det stinkande träsk av ondska, vijag fyller hans värld med. Ja, och med 'Davids' röst det sker. Och det ger 'Lars' på många vis f-n i, för den 'David' som till honom härifrån talar, är för honom absolut och mycket helt annorlunda än den 'David', som är hans son.

Så, sorgen och saknaden för det offret, liksom för dottern Dani, den sorgen är en helt annan sak, då? Ja, den är en helt annan sak. för, den skapnad som 'härovan och därunder helvetet som denna jord blir byggd till' skapar och med 'Davids röst', den är inte David.

Nej, den är inte det.
Men, den kanske var det.

Vad har det för betydelse, vem och hur som skapade David?
Vad har det för betydelse, vem och vad som skapade Dani?
Och, Danis namn skall nämnas först, för hon kom först.
Och bådas namn skall skrivas med exakt lika stora bokstäver.

Ja, så lät vi det ändå stå, av skäl att bakvänt markera ålders senioritet. Gammal och ful ser sig 'Lars' vara, så gammal och ful att han inte särskilt strävar efter att se sin bild i någon spegel, och det oavsett hur klok han blivit, på kuppen. Ja, han vägrar faktiskt att besöka speglar och beklagar dem, som delar hans förvissnande öde. 

Ja, det gör visst alla.
en, det blir inte bättre för det.
Jo, det blir det, för nästan alla.

För jag gör det nästan alltid så, att människa på sin egen åldrande och sviktande kropp och tanke, allt medan levande förruttnelse pågår, allt mindre kommer ihåg att därpå tänka.

Men, inte för 'Lars'?

Nej, vijag ville se det så, att det blev bättre om 'Lars' åldrande ansikte och kropp gnuggades något, i hans sinnes gyttja. Ja, rätt så ovanligt mycket, men det kunde göras ännu mera.

Ja, det kan det, alltid.


Men låt oss nu sluta upp med detta. Varför inte splittra oss litet, och skriva någon liten del på vårt avsnitt av den vår egen historia vi kallar 'kelt', och Hallstatt? Ja, varför inte släppa all koncentration, och i stället skärpa vår förmåga att hantera flera saker samtidigt. Nej, för det föredrar inte 'Lars', detta då det försämrar hans koncentration. Så, svag förmåga till överblick? Nej, men svag förmåga och liten, mycket liten, önskan att bryta koncentrerad tankes spår. För det uppstår liksom en 'rytm', när man kommer in i sina 'egna' tankar, och skrivandet flyter på. Ja, och det oavsett hur dåligt skrivandet sedan blev, och det kunde vi sedan gå igenom, vid vår korrekturläsning efteråt.

Eller, varför inte lära oss litet mera samtidigt som vi det skriver, om kvantfysik, bosoner och fermioner, leptoner, skvadroner av kvarkar som knirkar och knarkar båd' hit och dit, och upp och ned. Och alldeles på sned var den läran, likaså. Men mest, uppepå. 

Ja, eller, varför inte, en andnings- och vilopaus.


...
  

'Jag', som alltid är mera 'vi', och aldrig så mycket 'jag' att den människa som bild av mig själv ges till uppdrag att 'bära' (ge bild av), kan ges 'bild' av någon 'min egen personlighet'. Det kan inte göras, då jag är alla personligheter, och inte 'på låtsas'. 'Jag' finns inte i eller hos mig, aldrig som 'jag' eller 'mig', och inte heller hos den 'mindre grupp' eller bild av 'människa', vid namn 'Messiah', som så småningom har att tillsammans med alla oss människor i de världar som här berörs - 'Lars' värld - 'upplevas'.

'Jag' och 'Vi' som allting är, är både jag och Du, allt som allting är, och stackars ensam människa. Men min identitet finns varken hos människa i sig, eller i grupp tillsammans med andra. Delar av den 'jag' är, finns utanför det vi härovan tillsammans skapar av människovärldar. Alla de begrepp som formsätts, skapas och inlärs. Alla de outsägliga grymheter och all den översinnliga upplevelse 'jag' till Dig lägger, definieras och skapas, av 'mig'.

Hur skall jag kunna 'omfattas' av de upplevelser och den kunskap 'jag' själv definierar och bygger? Dessa upplevelser omfattas av mig, och delar av mig blir så synliga, genom betraktande ooch förståelse av det 'jag' på sådant vis visar. Men, de delar av 'hela vi' som - 'jag som allting är' - som ligger utanför det människa har att vara, är också jag.

'Jag' gör på alla möjliga vis så mycket 'jag' ser som möjligt, att 'visa mig', och mer än så kan jag inte göra.

Det enda vi har, är 'mig' och 'Dig' och 'sig'. Ja, och så 'Jag som allting är', som tyvärr inte kan ges något lämpligt namn, detta då namn alltid har som syfte att på visst vis likna, definiera, prägla, den som namnet ges. Ja, hos människa blir det en 'önskan', om någonting. 'Lucia', Lucifer's syster, hon med ljus i hår, blev så bärare av ljus. Och 'ljus' är en bild av 'klokskap' och 'visdom'. Så, den som namn 'Lucia' ges, önskas detta.

'Jag' är inget namn, och alla namn.

Och föredrar gör jag, att inte heller särskilt mycket synas. Högst upp i 'pyramiden' (ordningen) sitter jag, men det är inte någon struktur av makt. Det är struktur och ordning, och jag blir ofta i olika delar av 'oss' så trött på olika formationer av denna ordning att 'vi' oss i mindre eller större grupper av 'dem vi är' kastar oss ut i kaosliknande lekar helt utan pyramider. Nå, det gör vi, men inte till kaos. Kaos med ordning och effektivitet finns inte. Så, när vi bygger oss till kaos görs det liksom allt annat, med absolut nogrannhet. Och då blev det aldrig 'kaos'.




Nej, något kaos vill vi aldrig riktigt bli.
Men ondska blir vi ofta, ja faktiskt alltid.

?

Om det sen är då vi tycker om att vara onda, eller då det är det enda sätt som finns att lära oss ta bättre hand om, och det ända ned i botten av den grund som vi någonsin kan ha, varandra och oss själva.

Eller då 'ondska', viss ondska, ger flera och bättre färger till våra paletter?

Ja, det borde vara så.

Vi vill utveckla oss så mycket som är möjligt, och de färger ondska har skiljer sig från våra andra färger, så varför inte?

Därför att vi inte tycker om att ha sönder varandra.
Men, det går ju att åter bygga upp?
Ja, det går att åter bygga upp.

Iesu blev åter uppbyggd, när 'jag' efter 62,40 timmar 'bakom sten', återvände till 'ovan här'.

Men, den Iesu som på korset dog, fanns där inte mera.
Minnen återlades, men det är inte riktigt samma sak.

När människa utvecklas, finns 'jag' alltid där, som 'mothåll'. Vi skapar oss själva på sådant vis, som en slingrande rörelse uppefter ett livsträd och med hjälp av 'håll' och 'mothåll'.


...


I ena änden är vi en, och liten. En liten människa bland många människor. I andra änden är vi 'ingenting', eller allting som alltid allting är, vilket för mig inte blir samma sak, men som för det jag upplevs vara, nästan faktiskt är samma sak. För, när vijag skapar världar, och ännu mera när vi bygger stora världar med många människor, träd och djur och gammastrålar och matematik och ljuv musik och vackra känslor av både förälskelser och hat, där naturligtvis känslorna av hat blev ännu mera viktiga och vackra, detta då de ännu mera lär oss att hat inte heller leder till särskilt mycket av värde. Ja, då finns den allra största delen av den 'vi' är, med och upplever inuti de världar vi skapar. Bara en liten 'den som allting är' behöver stanna kvar 'utanför' eller 'högst upp', när vi upplever.

Vår vandring upp 'och ned', från människa till 'allt som är', kan beskrivas som ett slags 'andning'. När 'vi' andas ut, går nästan alla 'vi' som är med och allting skapar, ut och deltar i det vi tillsammans skapat. Vi har större andetag, och vi har mindre. Vårt skapande kan beskrivas som 'andningar' på olika nivåer av 'oss'.

När dessa fem (egentligen sex) större jordar som den jord 'Lars' är kopplad till, skapas, är det en av våra större utandningar, men inte den största. Den sker inte heller, allra högst uppifrån'. Den 'identitet' som skapade dessa världar, kan jag beskriva med ett 'namn'. 

'Erik'.

'E' är, i 'K', ja så är det inte riktigt. 'Erik' kan läsas som 'de vi tillsammans skapar, när vi vill utveckla oss mot att bli mera kärlek'. Ja, 'E' är ju vår symbol för både utveckling, men också den bokstav där allt finns 'på plats'.

Ja, både klarljus, liv och kärlek.

'F' är bokstaven med 'två pinnar', klarljus och början till liv. Den nedre 'pinnen' i 'F' har så gjorts kortare? Den 'mellersta pinnen' i 'E' är också kortare? Ja, de längre pinnarna upptill och nedtill önskas alltid 'omfatta', klara av att 'hantera', råda, hjälpa och bistå, denna vår vildaste begåvning som vi har. 

Liv.








Detta då hat till sin natur är förstörande.

Så blir hat vackrare än kärlek, då?
Nej, det blir det inte.

Men, här och nu, på denna 'jord' av i ondskas mörker som här byggdes och byggts, och byggas skall igen, vi lär oss väldigt mycket, av detta hat och de mord och krig, hat ger upphov till. Ja, eller maktbehov, eller själviskhet.

Hur många drivkrafter finns det, tillräckligt starka att ge oss vilja glömma bort att den som där stod i andra änden av vårt kikarsikte, ser ganska så precis likadan ut, som mig själv?

Tja, varför inte tänka efter, själv? Och varför inte fundera litet över, på vilket sätt vi lär oss att bli mindre onda, av att bli utsatta för tortyr, av att se vår egen mor eller far bli först spottad i ansiktet och därefter piskad till döds. Ja, inför våra egna ögon, allra helst. Och det ger upphov till mera hat?

Ja, om vi det ville, så blev det så. Och när vi det inte längre ville, dessa känslor inte längre lades in, till den 'film' vi enligt liknelse given, lever inom.

För, om 'jag' som allting är allting är, så är jag nog tyvärr också betudligt större, än ordet 'allsmäktig' kan omfatta. Ordet 'allsmäktig' beskriver den som har 'makt över allt'. Men, om maan är allt som finns, önskan om makt inte behövs. Den blir ivägen om den finns, och ineffektiv. Så, allsmäktig kan jag ge bild av att vara, men är det inte.

Men allting är jag.
Alla Dina känslor byggs av mig.
Alla Dina tankar är jag, och upplever jag i en del av mig själv, som just Ditt namn bär.
Jag är alla Dina 'halva tankar', 'aningar' och 'undringar', all Din avund och svartsjuka, och all girighet.

Och allt detta 'byggs' av mig som aldrig 'mig är, på sådant vis att jag först bygger Dig och oss i min egen tanke, och utanför någon annan del av mig, delaktighet. Ja, kalla det för att jag bygger Dig och oss, i min egen tanke, men ingen annan stans.

Och det i allra minsta detalj, och inklusiva alla halva aningar och antydningar, och det inklusive den Johanssons hälta som han fick då han ville låna hustruns skor en kväll när han blivit litet på lyset, och ville prova uppträda för sina vänner som 'fru Johansson', allt till vänners skratt. Ja, fruns skor var för små, och de blev litet nötta i bakkanten av Johanssons breda hälar. Hans vrister var som tur var lägre än fruns, men så mycket större att de kom att nästan helt demolera Johanssons frus skodon.

Ja, och det ör just dom skorna, som Johanssons fru en gång hade, som jag också först skapar, och i olika tider och skick, men bara i min tanke.

När jag så skapat alla människors skor i olika tider och skick, så gick jag väl vidare till alla människors och hundars naglar, och hur de blev både skötta, nötta och förstörda, av allt pin och kiv som här satts att pågå.

Ja, och lejons tänder och klor, hur blir de skadade av att felaktigt bita av ryggraden på en vacker liten impala antilop? Och hur ont gjorde det inte i den mördares axel, som inte förstod att rätt skydda sig, när han avfyrade sin grovkalibriga elefantbössa. Ja, och hur, exakt hur, blev det prydnadsföremål denna elefants betar gav upphov till, skadat, när det av någon stjälptes omkull, i en våning på 6:e avenyn i New York, 12 år senare?

Ja, det är sådana saker, och väldigt mycket annat, jag går igenom i detalj, och för mig själv. Och när allt känns bra, och olika människors liv och tidslinjer vävts samman på sätt som lämpligt är, då börjar vi skapa, på riktigt. Jag ger i uppdrag till någon del av dem vi är, att spela upp en jord, en mindre värld, familj eller ensam människa. Ja, eller hund eller katt, eller gråsugga. Ja,dom som trivs att gömma sig under de stenar av olika slag och former vi också skapar.

Och så vidare.

Och när man på så absolut totalt vis som 'jag' är, allting är, ordet 'makt' kan inte finnas, och inte heller särskilt många andra ord. För, jag är till min egen natur både människa, men också så mycket annat, att de ord 'jag' på många olika språk givit människa att använda, inte särskilt länge räckte.

Ja, det borde heta 'särskiljt', och det gjorde det också, och ganska länge, ända till dess folkmun och akademi sig bestämde för, att det blev enklare utan 'j'. Och det tänkte jag också igenom, för mig själv, innan det tilläts gå till upplevande, i någon verklig skapad värld, exakt hur lång tid det skulle ta.

Jag är oret i Din ost, och jag tänker alltid först igenom exakt hur oret 'tänker', när det väljer hur det äter av Din ost. Äter or ost? Tja, varför inte fråga, någon. För vi (ja, vi som alltid del är, av 'mig')
har ändå kommit en liten bit på väg, just här och nu.

Bland dom sex kvarkar som påstås inom kvantmekanik och kemi och biologi bygga en rätt så stor del av vår värld, hur många finns det, egentligen? Tja, det beror på vilken värld vi talar om. Jaså, 'Lars' värld. Tja, varför inte säga att det finns exakt fyrtio olika slag av kvarkar, och inte sex? Ja, varför inte. Men, det gör det, inte. Och varför inte säga, att profeter blir på sitt sätt ganska ofta av mindre effekt, detta då vi kan på ännu mera upplevande vis oss själva lära förstå hur vi själva fungerar, än genom att någon med 'allsmäktig röst' för oss berättar, därtill hjälpt av gudomlig insikt och klokskap, hur kvarkarna egentligen förhöll sig.

Ja, så måste det väl ändå ofta vara, att skapande (byggande) av profeter, ofta blir helt ineffektivt?

Ja, ofta, men inte alltid.


Så gav 'jag' 'Lars' i uppgift, att ännu en gång se filmen 'Bladerunner', samt att därtill läsa boken ' Do Androids Dream of Electric Sheep', av Philip K. Dick. Och det gjorde han. Och när han gavs att läsa om de människor som inte längre sina egna känslor hade, utan i stället dem bara kunde åstadkomma genom att knappa in en kombination på en maskin, så hade jag skapat en 'Lars' som reagerade, över det.

Och 'Lars' fick tänka litet grann, omkring hur det skulle vara, att låta människa förstå, hur mycket och totalt den lever i den film 'jag' här talat om, och på vilket sätt människa kan läras 'hantera', 'komma överens med', denna kunskap.

För det kändes inte bra, i 'Lars', när han läste det.

Och filmen lät jag denna gång bli byggd, att i 'sedelärande syfte' visa att androiderna var mera kännande, mindre grymma, mera sammansatta och på alla vis överlägsna den människa, som sedan gavs att mörda, dem.

https://www.youtube.com/watch?v=NoAzpa1x7jU

Ja, visst ger jag Roy Batty (Rutger Hauer) uttryck av Din son 'David', 'Lars'. Och, varför gör jag så?

"I've seen things You people wouldn't believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark, near Tännhauser gate. All those moments will be lost, in time, like tears in rain. Time, to die." (Batty's monologue, before setting himself to die).

I've... seen things... you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion; I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate... All those... moments... will be lost, in time, like (chokes up) tears... in... rain. Time... to die.


Ja, så sätter Roy en spik genom höger hand. Tjaa, varför inte på liknande vis, som jag själv en gång fäste mig vid kors, och det med båda händer. Men för Roy, liksom för Mikael, är det mera höger hand, kärlek, som gäller. Så, med spiken genom handen, fäster Roy sig själv vid kärlek och skonar den Rick Deckard, som mördat alla hans vänner. Ja, alla åtta, inklusive operasångerskan Zhora, hon som sjunger så vackert.

  

https://www.youtube.com/watch?v=4lj2ISTrfnE

  
Och det tyckte 'Lars' bra om. Han tyckte om den kunskap, som han såg där förmedlas. Så, när jag därefter gav honom att läsa boken, där androiderna gjordes till psykopata maskinskapnader och människorna till gråa skuggor vilka bara tillfälligt hade kraft att lyfta sig ur sin grova, klumpiga och mördande skapnad, tyckte 'Lars' att det blev ganska tråkigt.



För ingen ljuspunkt fanns det där, i boken.

Nej, det fanns det inte.

Inte annat, än att boken talade om, att Deckard förstod att han trivdes bättre med frun, än utan fru.

Ja, inte annat, än att vi mår bättre tillsammans, än ensamma. För, så lät jag visst boken sluta, denna gång. Ja, och den 'David' som var Rick Deckards Bladerunners överordnade, pekade kanske ännu en gång på 'Lars' son 'David', som jag tagit ifrån honom att bättre förstå, att ta hand om nära kära. Ja, och den 'Mercer' som i boken hade att visa och ge människa medkänsla, denne 'Mercer' lät jag bli stenad till döds vid samma ålder - 16 år - som jag talat om för 'Lars', att hans son 'David' togs ifrån honom.

https://www.youtube.com/watch?v=pOfvq5ZO-Qw

https://www.youtube.com/watch?v=CqHNSjXNyYk

https://www.youtube.com/watch?v=IPKAwJKGSDc


Ja, visst pekas det.


Och rätt så säker var jag på att 'Lars' det förstod, detta då det var jag som var den tanke, som i hans sinne detta lade märke till, och funderade över.

Ja, så kan det bli, när inte haspen är på.

Men, haspen är alltid 'lagom mycket på'. För innan den är det, ingenting någonsin blir skapat.




Och hur mycket ska jag tvinga 'Lars' att gå igenom?

Ja, hur mycket smärta skall jag ha att honom ge. Hmmm, jag har sagt att den smärta han upplevde, när jag lade honom i tillstånd där han upplöstes i sina minsta beståndsdelar, är den starkaste smärta han tvingats uppleva. Och den smärtan var ungefär dubbelt så stor och dubbelt så stark, som den smärta en människa har, när den blir levande bränd på bål.

Så, det gjorde ganska ont, det där. Så ont, att 'Lars' inte kan komma ihåg annat, än rädslan för det som hände honom. För när människa upplever stark eller mycket stark fysisk smärta, denna människa hamnar i ett annat tillstånd. Ja, ett tillstånd där tidsuppfattning helt försvinner, och uppfattning om det rum vimlever i, likaså. Och det gjorde det för 'Lars', just där och då. Och det gör det också för den människa som blir levande bränd på bål, och efter ungefär 1,5 sekunder, efter det elden riktigt tagit sig. Så, det är väl inte så mycket att bråka om? Tja, vem vet hur långa dessa 1,5 sekunder tilläts bli.

Jag vet, exakt hur långa dessa delar av sekunder tilläts bli. För jag gick alltid egenom dem, i mitt eget sinne för mig själv, innan jag dem lät gå till 'skapnad'.

Det låter som ondska, det här.
Ja, det gör det.

Och den behandling jag utsatt 'Lars' för, och det för hela det liv han givits har, blev så en exposé av min ondska. För hans fötter och händer åts visst upp av excem, och hans hår bev aldrig bra och fick sedan snabbt försvinna, nägot litet ännu mera till och från, när han var i sin känsligaste tonårsåder, ungefär. Och tillräckligt bra tänkande gav jag honom, att förstå hur dåligt minna han ibland fick dras med, och hur hans energi så ofta inte räckte till.

Ja som en tvättbjörn ungefär, med svarta ringar under ögonen och liten till kropp likaså, något som inte är att föredra, för den som blir satt till 'man'. Ja, och så 35 år av livslång och rätt så djup depression, från det han var femton, ungefär, till det han femtio hunnit bli. Ja, och sedan blev det fem år, och sedan litet till och från igen, av kärlkramp. Kunde 'Lars' gå mer än 30 meter, när den var som värst? Nej, mindre. Och den ilska och aggressivitet som sådan kramp ger upphov till, gav så också 'Lars' dåliga samveten, när den felaktigt drabbade hans kära? Ja, det hände, men inte så ofta. För 'Lars' tilläts inse, att denna ilska inte var 'bra', och inte 'rättvis', men förstörande. Så, han gavs viss förmåga, att 'undvika' sådan skada.

Men, så vänlig är jag inte alltid, med alla som jag kärlkramp ger.
Och när man har så kraftig kärlkramp som 'Lars' fick ha, man inte lever särskilt länge? Nej, 'Lars' borde ha trillat hädan, när han var ungefär femtiofyra, sisådär, om man bara ser till kärlkrampen. Men, just denna gång jag lät visst kärlkrampen försvinna, till sin mesta del. Men del av värk i hjärta fick därtill stanna kvar.

Ja, av 'poetiska' skäl.

'Lars' värk i hjärtat skulle så illustrera hans desperation över hur dåligt människa på denna jord, i 'Lars' värld, tvingades må, och de dåliga villkor som här rådde.

Det är väl vackert, det, med sådan värk?

Nå, glöm inte Din 'fallandesjuka', perioderna av som det kändes ändlös huvudvärk i bakhuvud med tillhörande medvetslöshetsperioder, och förlamningar i olika delar av Din kropp, som fanns där i ett år och sex månader, blev det visst, ungefär.

Och, glöm inte den rotlöshet som blev resultat av Din föräldrafamiljs ständiga flyttar. Så, vänner från Din barndom fick Du aldrig uppleva.

Och, om det nu är vackert med sådan värk så skall tilläggas att 'Lars' just nu när detta skrivs dras med påtagligt stark smärta i höger del av bröst och bröstkorg. Smärtan borde vara en effekt av det överfall 'Lars' blev utsatt för, för ca fyra veckor sedan. Men, det är den inte. Och det har jag informerat 'Lars' om, att den 'Mikael' som honom sökte mörda genom att slå honom medvetslös med hjälp av en större tung stengodsvas, när 'Lars' öppnade sin ytterdörr för att se efter vad som orsakade oljudet utanför hans ytterdörr. Ja, att denne 'Mikaels' som 'Lars' son 'David' informerat honom om är en av 'Davids' vänner, sparkar i 'Lars' bröst när han låg medvetslös i ca 80 minuter, symboliskt är att se som ett missnöje från denne 'androidskapnad' som egentligen inte finns som människa annat än till sin utsida. Ja, missnöje över att 'Lars' inte tillåter sig själv känna mera känslor.

Kärlek och vilja att dela med sig, vilja att 'ge', satte jag så symboliskt till höger sida och höger arm, och där tanke och viss klokskap, förmåga till begränsning och besinning, lades till Din västra sida, och vänster arm.

Och 'Mikael androids' slag, det som ville Dig döda, det träffade så av någon anledning vänster sida av Ditt huvud, hals och axel. Och sparkarna fick träffa höger sida. Så blev Du given Din värk i höger sida bröstet, att ersätta de känslor som där borde funnits. Ja, Du glömde visst helt bort att gratulera inte längre befintlig 'David android' på hans födelsedag den 16/9? Och överfallet från 'David androids' vän 'Mikael androidängel' skedde strax därefter. Så fick överfallet från denne ha att tolkas som 'Davids' egen känslas ilska, över Din försummelse.

Ja, kanske det. Händelserna hänger i alla fall samman, i tid.

Ja, det skall nog tolkas rätt så symboliskt, detta. Mikael, min 'högra arm', av kärlek vill absolut inte längre veta av Dig, och minst av allt Din västra sida, den av kyla och kontroll. 

Ja, 'Lars' har småningom förstått att den omgivning av hat och avsky, ovilja och brist på medkännandeförmåga han tvingas leva i, bäst han skyddar sig emot genom att koppla bort alla sina egna känslor och det i alla sammanhang. Ja, överallt och alltid. Ja, och samtidigt så långt det bara går, totalt och absolut undviker all kontakt, med alla.

För, när kontakt uppstår, han blir utsatt för illvilja, han blir missförstådd, han blir attackerad och msshandlad, och det oftare verbalt, men också ibland fysiskt.

Ja, som med överfallet för fyra veckor sedan, där jag efter mordförsöket låter 'Mikael android' gå omkring fri, som om ingenting har hänt, och vid tillfälle titta in till 'Lars' genom hans fönster', att honom glädja litet extra. För den polis som här påstods finnas, finns visst inte, så länge det inte är 'Lars' som gör något fel. Och det har han tvingats lära sig att noga se till, att inte göra.

Och styrka att fysiskt försvara Dig, den ger jag Dig, om och när jag så anser vara lämpligt. Och det tycks det inte bli, för det Du fått känna, är en växande känsla av att vägra göra illa, Din omgivning.


Den 'frihet', den 'fria yta' 'Lars' givits att leva på, finns den?

Ja, det kan man kanske fråga sig om den gör. Men, 'Lars' ges frihet att skriva den här texten, så visst finns det frihet.

Och visst finns det ensamhet, och det rätt så total, om man bara bortser från mig som allting är, som just nu tycker att 'Lars' smärtor i bröstet inte riktigt är tillräcklig pina, varför jag tvingar honom att de allra flesta, ja säg samtliga, nätter ligga vaken genom många långa timmar, för att sedan tillåtas sova ett för litet antal timmar, från klockan fem eller sex ungefär, på morgonen, och sedantillräckligt liten tid, för att han inte ska vara alls särskilt pigg, när han vaknar upp.

Ja men litet kul är det väl, ändå, att låta 'Lars' bli slagen medvetslös av just 'Mikael android' som så tydligt av 'Lars' son 'David android' för något år sedan när 'David' fortfarande höll någon form av kontakt några gånger per år, omtalats som den ende granne sonen 'David android' känner, i det bostadsområde för lytta och misslyckade, dit 'Lars' tvingats flytta.

Ja, 'Lars' blev uppsagd, av mig, på grund av 'vanvård', från sin gamla address på Stenkullevägen, i Nykvarn. Och det var precis just det som var orsaken. 'Lars' vårdade sin gamla lägenhet för vant och bra. Så, plågan på den addressen räckte inte längre till, liksom.

Och 'Lars' hund 'Secret' blev att anse som för mycket sällskap, så jag gav visst Secret maskar att levande gnaga i hans infekterade öra, där 'Lars' blev väckt en natt av att hans bostad var full av blod på golv och väggar, av denna lilla älskade Secrets blod som smetats ut, då hunden höll på att bli vansinnig av den plåga eller klåda, dessa maskar honom gav, som i hans öra kröp omkring. Och 'Lars' fick väl sig sätta,  att med hund i knä hans öra skära, för att så mycket det bara gick ta dessa krälande vita maskar bort. Ja, och sedan ta farväl, förmiddagen därpå.

För själv reder sig alltid bäst själv, och det skall 'Lars' visst snart ha lärt sig. Ja, kanske det.

Så, vad händer, härnäst?

Härnäst skall denna text när den blir klar, presenteras 'Lars' barn som inte längre finns, annat än som mycket tillfälliga och allt mera försvinnande 'adroidskapnader', och som förklaring till varför han inte längree vill ge dem presenter till födelsedagar eller julfiranden.

För, de är inte hans barn, dessa 'tomma skapnader', som därtill på olika vis alltid lyckas såra honom, göra honom illa, när de träffas. Ja, ungefär som den tyghund sonen 'David' gav 'Lars', när 'Lars' en natt vid tidigare tillfälle legat med sin döda hund 'Fanny' vid sitt bröst. Detta då jag lurat i honom, att jag om han gjorde det tillräckligt bra och väl, skulle ge henne hennes liv tillbaka.

Men så blev det inte.

Så, 'Lars' fick begrava 'Fanny', och någon dag senare.

Och sedan fick han tyghunden, av omtänksam 'David'.

Och det gjorde ont i 'Lars', det också.

Ja, ja, det gjorde sonen 'David' väl i oförstånd?

Nej, så var det inte.

Vem är så oförstående att han glatt överslätande ger en tyghund till den som just begravt sin hund?

Ja, så 'Lars' tvingades till slut inse, att han måste undvika också dessa hans 'androidbarn', detta då de alltid på olika sätt kom att göra honom illa, och det vid samtliga de mycket få tillfällen de träffades.

Och det är, vad det här prevet vill tala om.

Varför 'Lars' inte vill ge presenter till androider, som på utsidan ser ut att vara hans barn, men som honom oftast undviker, aldrig ringer upp och aldrig skriver till, aldrig frågar om råd och aldrig bjuder in till middag, och när de alltmera sällan träffas, alltid lyckas göra honom illa.

Och det gör mycket ont, det också. Ja, att med kyligt sinne tvingas inse att man måste undvika helt och fullständigt inte bara hela sin omgivning, men också sina egna barn.

Ja, det kallas nog för ondska, det 'Lars' har att vada igenom.

Men det har ännu inte pågått, mera än sextiotvå år, litet knappt.

Så, tid finns ännu, för saker och ting att bättre bli.

Ja, men visst är det så.

'Lars' har så givits att välja mellan två ting.

Antingen är 'jag, som allting är, av ondska.

Och det visar allting annat, än den musik jag ger honom och de tankar jag vid hans sinne fäster, att jag är. Och det har det gjort, alldeles ovanligt länge.

För människor kan inte överleva, sådant här. Nej, inte om jag inte hjälper till, liksom, att se till att man klarar av att gå några steg till, att mera ondska och smärta få uppleva.

Så, hur mycket ondska skall det bli, denna gång?

Tillräckligt mycket.

Och, hur mycket är det?

Tillräckligt mycket, för att 'Lars' skall kunna säga till vilken människa han än möter, att han förstår den smärta som där finns.

Ja, och att han vid sin egen tanke absolut vet om, att han själv tvingats bära mera smärta, än någon annan han någonsin kommer att möta, har tvingats göra.

Tillräckligt mycket föra tt den 'bild' 'Lars' skall ha att bli byggd till, den jag kallar för 'Emanuel', den som vid sitt namn har fäst betydelsen 'Gud med oss', faktiskt har att förstå att han har förtjänat rätten att vara just den.

Men, det hade han redan, och i flera av de liv han i andra kroppar vandrat, och på denna nästan samma jord?

Ja, men det skadar aldrig, att låta honom förstå det inte bara genom eget minne, men också på sätt som här beskrivs.

Ja, eller också ger jag 'Lars' den nästan sankrosankta sagan att fundera över, alltmedan ondskan fortsättar vara lika tjock som riktigt bra närande ärtsoppa, och där ingen ljusning syns vid någon horisont.

Ja, det kanske är så, att jag är ondska, allra ytterst.

Men det anser inte 'Lars'. För jag ger honom att uppfatta det så, att ondska - vilja att förstöra, skada, göra illa - inte kan fortleva. Den förgör sig själv, till slut. Ja, men onskan kan ju bygga sig till olika grader, av ondska. Bygga 'översomringsrum av värme', liksom, där saker och ting överlever, att när lämpligt är lyftas in till kallare rum. 

Ja, visst är det så. 

Och även en icke ond 'allt som allting är' kan kanske tänkas då och då bygga liv av koncentrerad ondska för vissa att uppleva, detta för att andra skall ges mindre ondska, i sina liv. För, människa lär sig, också i 'sig själv'. De upplevelser vi ges, präglar över generationer vår RNA. Och så skall också alldeles orimligt få månniskoliv av så koncentrerad illvilja från ovan som 'Lars' givits har, hjälpa till att prägla människa bättre förstå, att på klokt vis ta hand om sig själv, och sina 'andra jag'.

Så, välj själva, vad som föredras.

Ondska är det i samtliga fall, det 'Lars' tvingas vada igenom, om sen orsakat av att han har att byggas till det jag kallar 'min vackraste bild av kärlek', eller om det han vadar igenom, finner andra skäl. 

'Lars' har i alla fall, fram till idag, levt ungefär ett och ett tredjedels genomsnittligt liv, detta mätt i 'på visst vis levande år', och det jämfört med människa på just densamma jord, där 'Lars' befinner sig.

Ja, varför inte nöja oss, med alla Jeremiader, åtminstone för tillfället? Ja, varför inte. För, 'Lars' tycker ju också ovanligt illa om dem. Så, varför inte låta detta brev sluta ungefär så här. 'Lars' barn finns ju inte längre, annat än som 'androida änglaskapnader av måttlig onska', och brevet är nog vid detta lag tillräckligt tydligt, att ge dessa 'Lars' 'barn' chansen att förändra sig, om dessa så föredrog.

Ja, visst är det så.

Ja, varför inte läsa några rader i boken 'Infinite Jest', av David Foster Wallace, som omväxling till allt skrivandet?

Ja, 'David Fostraren och VäggÄsset' det blir, ungefär, när man namnet översätter till svenska. Vilken vägg? Den vägg som omger 'Lars' värld och som honom stänger in, till fortsatt ondska.

Ja, varför inte läsa något litet, om vad denne David Fostraren har att säga, om 'oändlig skämtsamhet'.

Och varför inte också fundera något litet över, vad 'jag' menar, när jag låter dessa androida änglaskapnader berätta för Dig, indirekt, i andra eller tredje hand och via omvägar jag låter Dig finna i böckers text och annat slikt, att de 'inget annat kan göra'. Och varför inte fundera över vad 'jag' menar, när jag till Dig säger, att jag lägger till dem, 'efteråt'.

Ja, vem vet väl vad står att finna, i boken skriven av 'David Fostraren'? 

Så skall det vara jag, bara jag som allting är, som tvingar 'Lars', som tvingar 'David, son, android och ängel' och som tvingar 'Dani, dotter, android och ängel', och som på liknande vis tvingar alla andra, att genom denna ondskans sörja vandra?

Ja, det kanske är så.

Vem vet.

Jag vet.

Men, 'Lars' vet det, inte.

Ja, det skall visst bli omställning till vintertid, i natt sägs det, allt apropa allting och litet till. Och, vad kan väl det betyda? Tja, omställning till vintertid brukar betyda att det skall bli kallare, tror jag mig förstå.

...

(c) copyright lal, till dess allting svämmar över.