Till min syster, till min dotter.
(Julio Iglesias - El Mar Que Llevo Dentro)
Jag har blivit given, alldeles fantastiskt mycket bra musik, under de senaste åren. Jag blir också given, mycket musik som talar om död, och lika mycket musik som talar om att vi 'ovan här', inte vill gå ned till 'Lars' jord, men ändå vet att vi vill det. Dani säger att jag har bra känsla för musik. Jag tror att det är så. Jag tror också att jag vet, att det är min son David, som del av den grupp av 'oss själva ovan här', som har varit med, som änglagestaltning, och byggt upp den värld och det liv jag fått leva. Nej, inte David, men Davids motsvarighet, på den plats vi oss till människor skapar oss ifrån.
Jag har också blivit visad, en del styrkor, av 'mig'.
Jag är troskyldig, med vilket menas att jag ser människor och den värld jag är placerad till, med ovanligt 'ljusa barnaögon'. Människor är inte, enligt mitt sätt att se på saken, i grunden byggda så att de först och främst vill svika, först och främst vill vilseleda, först och främst vill stjäla eller förnedra. Så som jag ser saken, är människor byggda rätt så mycket som den raka motsatsen, till de nedsmutsande (av oss här ovanifrån) kvaliteter jag här nämner, och som vi till oss själva som människor, lägger.
(Julio Iglesias - Agua Dulce, Agua Sala)
Det finns en stor styrka, i att fungera som jag gör. Den som, liksom min bror Thomas påstås av självbevarelsedrift göra, går in för att, själv liksom sin nedsmutsade omgivning, ta till sig av skiten vi omges av, vinner mycket litet. Det man vinner på att alltid se det så, att alla går in för att svika Dig, lura Dig, bedra Dig och i grunden alltid utan tvekan trampar Dig i ansiktet, på den klättring uppför gödselstack som här påstås finnas, det man vinner på att så se saker, är att man själv blir 'svart', inuti. Och, den svärtan förstör Ditt liv. Den som så låter sig bli nedsmutsad, smutsar också ned sitt eget liv, sin egen verklighet på sådant vis, att också själva ljuset, får alltför mörk färg, att man skall glädje kunna känna.
Att själva ljuset får så mörk färg, att vårt skratt försvinner.
(Julio Iglesias - Latin: Intro - Tres Palabras - Perfidia - Amapola - Noche De Ronda - Quizas, quizas, quizas - Adios - El Manisero)
Att själva ljuset får så mörk färg, att den skönhet vi till och från annars ges att uppleva, inte mera finns. Jag har själv inte givits att på rätt så länge uppleva den plats, eller känsla, där vi så upplever. Men, jag har upplevt det, om än bara då och då. Dagar när Du vaknar med en känsla, av att allt är i balans. Dagar som lever i ett eget skimmer. Dagar där ibland händer smått underbara saker och ting. Dagar som lyfter mig, tvättar mig och mina tankar och sätt att fungera, till ännu större renhet.
Små saker som inträffar, också präglade av ljus. Någon som hjälper Dig utan att bli ombedd, och nästan ännu hellre någon Du aldrig träffat, någon Du inte känner. Någon som utsätter Dig för ett skämt, som lyfter Dig. Nej, inte sätt att skämta som förminskar, för sådana har vi också rätt så gott om. Så har jag blivit visad, att jag går undan, från svinaktiga beteenden. Mäniskor som alltför gärna, alltför ofta gapar eller skriker, på varandra.
Människor, som tappat eller aldrig fått bli givna, det ljus i min blick som ger mig att kunna överleva. Det ljus i min blick, som ger mig själva viljan, att så göra. för, vem vill leva som spyfluga eller mask, krälande på och i en gödselstack? Var finns sådan kvalitet i just den stanken som ger mig viljan, värdet att se den helvetesvandring vi här tillsammans genomför, som annat än absolut ingenting, att ha.
Jag lyssnar när jag skriver detta, till Julio Iglesias. Ja, Julio med kyrkan. Har Julio funnits, i någon verklig värld, ja Julio Iglesias? Nej, jag tror inte att Julio Iglesias ännu finns. Jag tror, att Julio Iglesias är en av rätt så många gestaltningar, skapade av den grupp av oss härovan, vilken David för mig är bilden av. Nej, inte David som människa, men 'David ovan här'.
(Julio Iglesias - Cantando a Francia: Que Reste-T-Il de Nos Amours/La Vie en Rose/La Mer (spår 1.6, ca 15 min. från början av Julio's show.))
Ja, någon har kommit på den ljusa idén, 'ovan här', att ge mig (Lars) ett ovanligt stort helvete, och det på väldigt många olika små och större vis. Det jag blir given, är så mycket av det som drar oss ned under ytan, där vi börjar lyfta in mer och mera död, inom oss själva, att jag finns under inte bara månader, men snarare åratal, rätt så många åratal, av tillvaro under ytan, där inget ljus lever. Ja, under den yta vi kan kalla "liv värt att leva". Men, förr eller senare jag ges att komma upp till ytan igen, och ta ett andetag, av friskare luft.
(Julio Iglesias - Adios, Pampa Mia)
Ja, i det liv jag levt, blivit av oss härovan given, sådana andetag har blivit mer och mera sällsynta, alltmedan livet har gått. Så sällsynta, att det sägs mig, att nästan alla andra människor blir givna, aldeles ofantligt många fler chanser till andetag av friskare luft, än jag blivit given. Men, är det så? När man lyft in inom sig, det mörker som berättar för mig att jag det behöver, för att inte bli uppäten, av alla de själviska, giriga och lögnaktiga människor, som vi alla med sådana glasögon påtagna, förstår att vi måste skydda oss emot. När så man låtit sig göra, man inte längre känner, doften av frisk luft.
(Julio Iglesias - La Empalizada)
Julio Iglesias, ja. En smörsångare som förser sig. En svettig, slemmig figur, som med röst, som fylld av förälskelse och kvällar av förförelse, befriar mig från de fattiga slantar jag har liggande i fickan, och det är bara till tack av att jag så noggrant bevakar just den fickan, som sådant inte tillåts ske. Ja, skydda mig från alla världens 'Julios', mitt mörker, och från alla oss andra, som inte blivit givna den rösten, men på andra sätt och många vis, vill alltid och hela tiden ta mera och mera från mig, av min plats på gödselstacken.
Men, när jag lyssnar till Julio, han berättar någonting annat, för mig. Han berättar, att han sjunger för att han tycker om det. Han sjunger, och hans uppträdande fylls också av andra 'ljus', han givits. Ja, av 'oss härovan'. Ja, vi som skapade just Julio, som aldrig har funnits. För, vem kan väl tänka sig att den äkthet, den exakthet i känsla, som också till Julios röst och sätt att till och från fungera, blivit lagd, är annat än resultat av systematiskt genomtänkt vilja att förse sig, ännu mera, av det vi andra blivt givna alldeles för litet av.
Ja, pengar.
Här tar svinet Julio med kyrkan stora tag. När hans egen röst inte räcker till, används 'grundtekniken' - den teknik som alltid fungerar, att föra alla mödrar som blivit alldeles för litet förförda och den teknik som lika ofta fungerar, att förföra alla blivande mödrar, som ännu inte givit sin säng till tillräckligt många 'system av ister och flott'. Ja, 'grundtekniken' av att genom att låna ett lämpligt och sött litet barn, ta mig in i min systers trosor. Ja, som 'Don Juan' eller 'Casanova'. 'Casanova', vilkens namn betyder 'vårt hus', eller 'nytt hus', eller 'ny plats'.
Och hur ser Casanovas hus ut, för den kvinna som Dit blir bjuden, och accepterar att där besöka? Tar Casanova ifrån henne, allt hon har av heder och värdighet, eller ger han kanske henne, att fortsätta sitt liv, med ännu mera av just detsamma? Det har någon gång hänt mig, att jag träffat en kvinna, som liksom 'ramlar in i mig'. Ja, jag blir liksom att 'falla in i henne'. Det finns bara hon. Och här uppstår, för både mig och henne, ett val. Valet att tillsammans besöka 'Casanovas' hus, liksom valet att i stället avstå. Och det jag då känt, är att 'valet att avstå', samtidigt är mitt val att göra henne och mig själv, till mindre än vi är. Mitt val, att inte ta henne till sängs, blir inte ett val av 'ridderlig klokskap' eller 'vishet präglad av större insikt', men snarare den ovishet som ligger i att inte inse, att jag genom att så göra, förminskar både henne och mig själv.
(Julio Iglesias - Extraños Nada Mas (Strangers in the Night))
Ja, så underligt ser jag på saken. Den 'plats' vi tillsammans kan besöka, den platsen av romantik och förälskelse, den plats där själva luften också vibrerar i ett absolut annorlunda ljus, den platsen vill jag inte ge henne.
Men, det vill jag.
(Julio Iglesias - Corazon De Papel)
.
Och, det kanske också Julia, vill.
(Julio Iglesias - Des femmes sur le toit du monde)
.
Ja, det kanske 'hon' också, vill.
(Julio Iglesias - Candilejas (Limelight))
.
(Julio Iglesias - Abrazame)
.
(Julio Iglesias - Vida)
.
.
(Julio Iglesias - Smoke Gets In Your Eyes)
Nej, det är inte hela världen.
Men, rätt så mycket.
Thank You.
L
p.s. Varför all engelska, på slutet? Heter det inte 'tack så mycket', på svenska? Jo, det gör det. Men, jag är inte säker på, hur mycket jag egentligen har att tacka för. Så, varför inte 'gå (bara) halva vägen'? Varför inte hålla tacket ifrån mig, men ändå 'ha det'? Varför inte, 'Thank You'. d.s.
