mina ögons ljus: Om att växa utan att bli stor.

Det var en gång en liten pojke.

Han var av Guds familj.

Liksom alla barnen är.

Han drömde att han en gång skulle erövra sin värld.

Nej, han drömde inte så.

För han drömde inte så.

Han drömde att han skulle bli stor.

För det är så som alla barnen drömmer.

Han drömde att han skulle bli stor.

För det är så som barn en gång ska bli.

Stora, ska väl alla bli?

Men han drömde inte så.

För han drömde inte alls?

Men så var det inte.

För han drömde inte alls.

Men så var det alltså inte.

Inte alls.

För drömde det gjorde han.

Men inte om att bli eller vara, stor.

För det förstod han att han inte ville bli.

För då försvann leken och drömmen den blev girig.

Och mystiska hus och kojor blev till betong

i långa gator, upp och ned.

Nej, stor skulle man inte bli.

Så drömde han om att stanna kvar?

I sitt land av drömmar vävt, men väl inte av sanning?

Ja, av drömmar var det väl vävt, men inte av sanning.

Så säger man, när man är vuxen.

Och så säger man, när man har glömt,

hur det var när man var bara barn.

Så skulle han skulle stanna kvar!

Och det gjorde han. Men inte hela han.

För han blev gammal och ful. Men inte hela han.

För en del där fanns, som inte finns hos litet barn

med hela världen som 'sin'.

Han var inte så glad i sig som han en gång var.

Den glädje som så sinnet lyfter, skuttar glatt

i ungdom, tröttnar så och sätter sig, i hörnet

av ett rum i fåtölj. Att titta på barnbarn, fötter,

vara nöjd och vänta på att dö.

För han ville nog vara kvar, och ungefär så.

Men så skulle det inte bli.

För drömmen han hade, den var färg, så mycket

att det i honom inte skulle bli tomt.

Dörrar som sig brukligt är skall stängas

när man blir gammal, noggrann, girig, trött,

blev så kvar, med vidöppna springor.

Öppnade var dom mot mera ljus.

Mera ljus!

Låt vidöppen glänta mera ljus hämta.

Mera, än som i tidig skaparmorgon var att vänta.

Mera ljus, och sen mera ljus!

Och mest och bäst, sådant ljus som är livet självt!

Ja, så skulle det väl bli, först,

och sedan mera skimmer, mera doft, mer

musik och mera allt, som allt vill ha och allt ville ge,

ja mera allt, mera allt, och sedan litet till,

se nu till att inte på glädjen få spill.

Men låt oss för Guds skull inte stå still,

längre än klokskap och liv självt vill.

För mera runt hörnet väntar, än någon

någonsin förstått att vilja kunna tro.

Mera glädje, mera värme.

Mera ljus, och mera, mera, mera, mera,

bara litet mera, och sen mera,

Kärlek!

Music, maestro, music. Now, play it very, very loud,

too, thank You!