Om en kvarglömd människa.

Jag ville se att vi fick ögonkontakt. Jag ville se att Du var med. 
Jag ville dra Dig tillbaka. Dra Dig tillbaka från ett rum man hittar när man 
mår riktigt dåligt. Ett rum som stilla och lugnt berättar för Dig att
 Du till slut hittat 'mig', där Du får vara i fred.

Kom in i mitt rum, så skall Du få sova, 

sova i fred.

Sova,

en lång, lång sömn utan oro.

Kom in i mitt rum och värm Dig.

Kom in, till den tröst som här finns.

Ja, jag ger Dig tröst.

Luta Dig ut i tillräckligt mycket av min kyla.

Då känner Du, att Du inte längre ville där vara.

Så, varför inte sova, bara ett litet tag?

Varför inte sova?

Du satt i soffan i matrummet. Dina ögon var öppna, men såg ingenting av rummet omkring Dig. Och Din blick den slog i sidled, när jag sökte den, min älskling. Älskade älskling, vad har dom gjort med Dig? Vad har dom gjort med Dig, alla de människor som större och starkare fann det bättre att sparka nedåt, fann det bättre att på den som ligger ned spotta och sedan spotta litet till? Vad har dom gjort med Dig? Vad har dom gjort med det barn som finns där inuti? Den lilla människa som vit och ren gick ut i livet och tittade in i andras ögon, för att där finna ett 'hem'.

Nej, det går inte på en dag att bli så. Och det gick inte på en vecka, heller. Så skall det gå många månader och sedan år av att inte räcka till, att inte nå fram, att inte kunna läsa eller skriva, eller hoppa, eller dansa. Och tiden mäter Dina steg in mot mörker och ensamhet. Och vännerna applåderar, när Du är duktig. När Du förstår nästan hälften av vad de andra med lätthet tog in. Men Du förstod så mycket, att känna igen den vänlighet som i sådant var. Och Du förstod så mycket, att känna igen när uthärdligt sval luft blev till en kyla som absolut och totalt frös Dig ute.

En kyla som fanns där, överallt. Och hos alla samma attityd av intresse, frågor, och sedan, ingenting. För, ingen hjälp fanns här för Dig att få. För Du passade nämligen inte in. Och tillräckligt mycket förstod Du, för att se att här var alldeles för kallt, att länge stanna kvar. För sådan kyla tynger ned.

Stilla, min älskling.

Låt tanken flyga ut ur sinne, ut ur 'mig'.

Fri flykt flyter iväg, längre och längre bort.

Bort från 'här', sedan längre in.

Och då blir stilla, min älskling.

Allt blir stilla. 

Och sedan blir allt bara bra.

Bli stilla, min älskling.

Där ensamhet är kall, och kyla stannar kvar

också när du skall somna i Din trygga säng.

Där Dina tankar skall finna fäste i värme, ingenting.

För kylan skall vara Ditt hem.

Så, varför inte stanna upp och 'glömma'?

Den tanken ville jag ge Dig och det gjorde jag, ofta.

För där hårt och kallt är, där är jag mjuk och varm.

Och ingen kan hos mig längre nå Dig. 

För dit vi går följer ingen efter.

Och passade in, det gjorde Du inte.

Inte här och säkert inte någonstans.
Det gjorde Du för övrigt, aldrig.

Och heller ingen annanstans.

Så, bli stilla, min älskling

och välkommen hem.

Välkommen Du, 
som ingen ville komma ihåg.

**

*

(c) copyright until further notice.